Casandra

hjärtat pumpar så hårt där inne
långsamt och tungt ett tag
sedan snabbt men fortfarande tungt.
Ångesten har stigit ända upp över öronen
trasigheten vilar inte längre under huden
den skriker
så högt den bara kan
den har vandrat genom kroppen
och finns nu överallt under huden
den har börjat riva sönder min hud
Huden är irriterad och röd på dessa ställen
nu kliar det iaf inte
det gör ont.
det är en härlig smärta.

Jag ligger i soffan i fosterstälning äter när det gör alldeles för ont i maggropen, sover tittar på tv och ligger i forsterställning. Så ser min vardag ut, soffan är min bästa vän, den sviker aldrig, dem dömmer inte, den bara står där jag har ställt den och är helst tyst. Tv:n är den andra går att stänga av när man inte längre orkar sätta på när det blir för tyst, jobbigast är hjärtat, det kan man inte stänga av när man vill, det bara finns där och dunkar inne i en.
Det är för mycket tankar i mitt huvud, för mycket minnen, för mycket misstag för mycket ord, för mycket av allt.
Tror att det bara finns ett sätt att få tyst på det, men vad vet jag? Jag har haft fel förut.
Allt jag gör är fel, allt jag säger är fel, eller bara halvdant, allt jag lyckats åstakomma hittils i mitt liv har varit så: halvdant eller fel. Därför trivs jag på minn soffa liggandes i fosterställnig där ingen kan döma en där ingen ser där ingen hör där ingen vet någonting om något. Världen håller jag utanför, den får fortsätta sitt liv där ute, med de andra medmänniskorna. Jag trivs på min soffa, i forsterställning.

Vi föds gråtande, lever klagande och där besvikna.